Välkomna och välsynkade åtgärder

Med tanke på att den svenska coronautvecklingen ser allt mer oroande ut, åtminstone för en amatör med ambition att förstå och tolka händelseutvecklingen, är Riksbankens beslut på fredagen att pumpa in 500 miljarder kronor i likviditet i banksystemet naturligtvis mer än välkommet. Att Finansinspektionen på torsdagen beslöt att sänka den så kallade kontracykliska kapitalbufferten från 2,5 procent till 0 procent, mottogs mera med en gäspning, men de två besluten hänger ihop.

För de 500 miljarder kronorna är i första hand tänkta att gå till billig utlåning till företag som om de inte redan har kommer att få likviditetsproblem till följd av krisen. Men utlåning till företag är något som bankerna faktiskt har varit mer än njugga med sedan finanskrisen. Utlåningstillväxten för företagens normala likviditetsbuffert, checkräkningskrediten, har till och med minskat sedan finanskrisen.

Läs gärna min krönika om det här>> 

Anledningen till denna krympning är väl framför allt att bankerna har haft lönsammare utlåning på annat håll. Det handlar då om bolån och svaret är framför allt att de lånen har mycket lägre kapitalkrav, än traditionell företagsutlåning där full kapitalkrävning krävs. Så att Finansinspektionen nu plockar bort den kontracykliska kapitalbufferten ska ses som att de sänker kapitalkraven för företagsutlåningen. Detta gör att förutsättningarna för bankerna att verkligen låna ut de pengar som Riksbanken nu pumpar in i systemet blir betydligt bättre.

Diskussionen om dessa pengar skulle kunna gå till vad som brukar benämnas ”zombieföretag”, det vill säga företag som inte antas kunna överleva utan väldigt billig finansiering känns i nuläget helt meningslös och till och med kontraproduktiv. Vad som är eller kan bli ett zombieföretag, förutom de som redan innan krisen hade stora betalningsproblem, går knappast att bedöma i dagsläget. För hög riskaversion hos bankerna, när de ska försöka sig på att gissa sig till vilket företag som inte kommer att klara sig, när scenariot är så osäkert om hur mycket och hur länge Sverige skulle komma att behövas stängas ned, skulle vara klart skadligt. Libertariansk ”survival of the fittest”-filosofi gör sig som vanligt bäst i ungdomliga äventyrsböcker, som Ayn Rands ”Atlas Shrugged” och inte i en komplex verklighet.

Riksbankens och Finansinspektionens mobilisering är bra, men utfallet beror mest på hur en annan institution, Folkhälsomyndigheten, har hanterat läget. För spannet mellan möjliga utfall utifrån bästa och värsta tänkbara scenario är stort, liksom då även de ekonomiska konsekvenserna. Upplevelsen är att denna myndighet inte alls varit på tårna utan har varit allt för reaktiv, tungfotad och värst av allt oförberedd på det som nu spelar ut. Vi har alla lärt oss nu att framgångsrik virusbekämning handlar om dagar, där man snabbt måste identifiera, spåra och ”socialt distansera” möjliga smittbärare för att få kontroll över skeendet. Mest exemplarisk i detta avseende har den demokratiska varianten av Kina, Taiwan, varit där man trots täta kontakter med det drabbade fastlands-Kina har hållit nere smittspridningen till ett minimum.

Trovärdiga anekdoter om hur man i Sverige exempelvis har hanterat de bussresenärer som kommit från Italien där flera varit smittbärare, men där alla som varit symptomfria har uppmanats gå till jobbet, för att senare insjukna, blir i sig virala och skrämmande. 

Det är möjligt att Folkhälsomyndigheten har agerat rätt, men dess förtroende hos allmänheten är klart eroderat, vilket i sig är mycket allvarligt. För även en amatör inser att en tidig rekommendation, helst påbud, om att alla som kan jobba hemifrån ska jobba hemifrån hade varit helt rätt. Det hade inte kostat samhället något, men samtidigt bidragit till att öka den sociala distansen.  Men att avstå från denna rekommendation med hänvisning till att det inte är ”rättvist”  så visade sig myndigheten från sin sämsta ”svenska” sida. Virus tar ingen hänsyn till rättvisa.